Senaste inläggen

Av Victoria - 1 augusti 2015 19:40

Det var jättelängesedan jag var här.

Har varit så mycket annat att jag inte haft tid eller ro att skriva.

Denna sommaren har varit ganska bra, varmt men inte en massa sol. Får så mycket klåda och sveda av solen. Inte roligt alls, människor tittar så konstigt när jag sitter där och river och kliar.

Har skaffat ny bärbar dator, det är Windows 8 och den är lite annorlunda än min gamla, men jag lär mig snart. Tar lite tid för mig och så blir jag så himnal nervös och stressad när det inte funkar och då tar de ännu längre tid innan 25 öringen trillar ner. Det låser sig liksom så hjärnan får kortslutning och om någon skulle säga något då om att jag borde kunna detta eller har du aldrig haft dator förut då blir det kortslutning och jag vill bara försvinna. Känner mig så dum så dum.

Denna veckan har vi verkligen varit duktiga, vi körde minst 5 lass till sopstationen och vi har röjt upp lite ovanför pannan också där det låg en massa skräp. Sköööönt.


Jag var några dagar hos mina barn och passade barnbarnet och vi hade jättetrevligt. Hon är 8 år och stora damen och är trevlig att prata med.   Det märks att hon är van att vara ute bland folk och hon kan föra sig var som helst. Jag är så stolt över mina barn och mitt barnbarn. Älskar dom så mycket.

Nu börjar vi snart jobba som vanligt igen, det skall bli skönt att återgå till vanliga tider. Saknar dom där rutinerna. Saknar mina jobbarkompisar också.

Har inte lagt över bilderna från den gamla datorn ännu men skall göra det i morgon tänkte jag. Har ju lite nytt att visa och berätta om.



ANNONS
Av Victoria - 27 december 2013 17:29

Suck! Tittade mig lite extra noga i spegeln för några dagar sedan. HJÄLP!!! Jag är ju alldeles skrynklig i ansiktet!!!!

Hur har detta gått till och när kom dom där rynkorna? Dom kan alltså inte bara kommit över en natt så därför har jag alltså inte tittat särskilt noga på väldigt länge. Här har jag alltså tyckt att alla andra i min åldersgrupp gått och blivit äldre och inte fattat att jag också blivit det.

Nu har jag i alla fall fattat att jag är GAMMAL!

Däremot är jag förvånad över att jag inte känner mig GAMMAL!  Trodde att dom som var GAMMLA hade tråkigt, tyckte livet var jobbigt och var ledsna över att det mesta av livet var slut, att det inte var så många år kvar osv.

Ha! Jag känner mig inte ett dugg ledsen, inte har jag tråkigt och inte grubblar jag över hur många år jag har kvar. Ingen vet hur många år man har kvar, 1, 5, 10, 20, 30 det spelar ingen roll hur många dom är för nu när man är så här gammal har man samlat på sig så mycket visdom och livserfarenhet att man kan kosta på sig att ta det lugnt och njuta av tillvaron. Inte behöver man lida av prestationsångest, känna sig tvingad att "bli något" eller att slita för att skaffa sig hus, hem, bil och andra saker. Inte har man några barn att ta ansvar för heller.

Inte behöver man tänka på att vara smal, ha det senaste modet se vacker ut eller liknande.

Livet är ju underbart helt enkelt. Äntligen kan man vara sig själv. Äntligen kan man ha roligt och koppla av.

Rynkor och grått hår!?!? Tja, se det som tecken på ålder och visdom och livserfarenhet. Ju fler rynkor och gråa hår ju visare och ju mer livserfarenhet har du.  Fram för allt är du dig själv och bättre kan det inte bli. Var människa är unik, med ett långt livs samlad erfarenhet och kunskap. Allt du läst, sett, hört och varit med om. Tänk om alla skrev ner det dom varit med om och läst, hört, tänkt och gjort och man sedan samlade det i en databas och jämförde all data för att se hur många som haft samma erfarenheter och samma tankar. Det skulle vara intressant.

ANNONS
Av Victoria - 10 januari 2013 19:21

Agneta i Nättraby. 1064-65



Jag bodde i Karlskrona i en lägenhet som mormor o morfar haft, men mamma och hennes man trivdes inte utan flyttade till Nättraby där han arbetade på pappersbruket (numera nedlagt) och även på en bondgård där dom fick hyra ett mysigt litet hus intill stora vägen. Platsen kallades för Bjärby.


På gården fanns en annan familj som också arbetade på gården och dom hade många barn och en kille i min ålder som gick i en annan klass än jag gick.

Dom hade en flicka som var 14 och jag var då ca 9-10 år.


På gården fanns 2 pojkar och 2 flickor. Ena flickan var vuxen och den andra ca 3 år och pojkarna var ca 14 och 9.


På andra sidan vägen bodde en del tonåringar bl a en flicka som hette Agneta. Hon var 14 år och jag avgudade henne.


Hon älskade att kamma mitt hår och en gång rullade hon upp det på papiljotter. Sedan gick vi ut och promenerade medan håret torkade.

När jag kom hem på kvällen och vi skulle äta så skällde min styvfar ut mig för att hon hade rullat upp mitt hår. Han sa att vi hade själva råd att låta mig gå till hårfrisörskan så andra behövde inte rulla upp mitt hår bla bla. Jag blev jätteledsen och naturligtvis så försvarade inte mamma mig. Flickor gör sådant sa jag till honom, det är roligt att rulla upp varandras hår.

Han frågade om jag rullat upp hennes och då gjorde jag nåt fult, jag ljög. Jag sa att det skulle jag nästa gång var det min tur. Jag visste att jag var tvungen att säga så för annars skulle jag kanske inte få vara med Agneta fler gånger.


Det jag inte förstod då var att han var svartsjuk/avundsjuk. Han tålde inte att jag eller mamma hade roligt med några andra. Att inte allt kretsade runt honom. Han kände sin roll hotad. Han var inte viktig för oss. Jag fick inte tycka mer om någon annan än honom. Han var till o med sur när mamma och jag skrattade och hade roligt tillsammans. Redan då kom jag ihåg att när han var hemma var man tystare än vanligt och höll sig undan. Jag minns att man kunde känna i luften vilket humör han var på innan han kom in i rummet.


Ett annat minne från den tiden var att jag var hemma hos Agneta och vi busade och vi skulle springa ut på deras gård. Varför har jag glömt. Däremot minns jag att jag redan som barn hade problem med mina ben och snubblade lätt. Så när jag som sprang först kom ut på deras trapp så snubblade jag om mina egna fötter på något konstigt vis och så vaknade jag på deras grusplan nedanför deras trappa. Hon och hennes mamma ledde mig upp för deras trappa och in i köket. Hennes mamma tvättade av mig i ansiktet och sedan satte hon på plåster. Sedan följde Agneta mig hem och stannade där tills min mamma kom hem. Tur inte styvfar kom först.


Min styvfar hade kaniner och dom fick ungar. Jag fick välja en som fick vara min egen. Tyvärr så kom bondens son och ville ha en och han valde naturligtvis samma som jag valt. Givetvis fick han den för han var ju bondens son. Suck! Ännu en stor besvikelse.


Annars så var dom ca 2 åren där i Nättraby ganska roliga. Vi var många ungar i ungefär samma ålder och vi hade roligt. Tack vare Agneta så fick jag alltid vara med och det var roligt för hon försvarade mig alltid och när jag inte klarade av att springa lika fort som dom andra väntade hon på mig. Eller om jag ramlade så stannade hon och tröstade. Jag hade redan som barn ont i mina ben och ramlade i bland. Har därför aldrig gillat att springa.

På somrarna lekte vi kurra gömma och hittade på annat skoj och på vintern åkte vi skridskor på en liten sjö i skogen. Roligt hade vi och jag tror att jag mindes den tiden som så rolig för att jag inte hade börjat se och förstå så mycket om vad som pågick omkring mig. Min styvfar var inte så elak då och mamma var fortfarande snäll. Eller så märkte jag inte hur det var.

Av Victoria - 10 januari 2013 19:13


Mormor o morfar kommer upp från Limhamn för att fira jul med oss. Jag var någonstans mellan 8 och 10 år då. Vi bodde några mil från Karlskrona på en plats som hette Nättraby.

Min mamma och hennes man hyrde ett hus som tillhörde en stor gård. Det låg intill stora vägen och var rött med vita knutar.

Min styvfar arbetade på pappersbruket i Nättraby (numera nedlagt) och även på bondgården.



Några dagar innan jul hade jag varit med mamma i Karlskrona och jag hade handlat ett halsband till mamma som hon skulle få i julklapp. Bara ett billigt pärlhalsband, men jag tyckte det var vackert och ville ge henne något fint. Jag var på barns vis väldigt spänd på vad hon skulle tycka om halsbandet och jag hoppades hon skulle bli jätteglad. Jag längtade tills vi skulle dela ut julklapparna.


Jag kommer ihåg att min styvfar (som i bland kunde vara riktigt snäll ) och jag gick ner till stationen i Nättraby där tågen då fortfarande stannade för att möta mormor o morfar.

Jag var jätteglad för att dom skulle komma och lite ledsen också för jag längtade så efter dom och så visste jag ju att dom skulle åka igen efter helgen.

På julafton så var det festligt och radion spelade julmusik och alla var glada. Mamma hade bråttom med maten och det var massor av mat. Alla sorter var det på den tiden. Syltor, jansson, korvar och brunkål och skinka, köttbullar osv osv. Även inkokta grisfötter.


När vi skulle slå in julklappar så hade mamma bråttom och var jättestressad. Alltid ute i sista stund. Jag hade gömt hennes halsband i sin påse bakom mig (vi satt på golvet) och när mamma var klar med sina paket frågade hon om det var nåt mer som skulle slåss in, jag sa att det var bara den jag skulle slå in, då sa hon ta hit den får jag se och jag sa att nä det är hemligt men hon rev o slet i papperna och ryckte påsen ifrån mig. Jag skrek att hon fick inte titta, men hon brydde sig inte. När hon såg vad det var sa hon, med föraktfull och irriterad röst jasså det där och kastade bort halsbandet över golvet.

Jag drog mig storgråtande undan och var jätteledsen, glädjen över att ge henne halsbandet var borta för hon hade inte bara sett det utan även visat vad hon tyckte om det.

Sedan försökte hon släta över och sa att det var så fint och att hon skulle bli jätteglad över det, men även jag hörde på hennes röst att hon gjorde sig till. Min jul var förstörd.












d


Av Victoria - 2 december 2012 15:59

Här i Nyehusen har vi adventspytat i dag. Vi startade redan i går med att åka till Eko och införsakffa 2 små stjärnor till köksfönstren. Thyko har ju lagt beslag på ena fönstret där han ligger och spanar som en katt ungefär. Så där kan man inte ha någon adventsstake. Till datarumsfönstret köpte vi en röd stjärna på fot.   Det är så mysigt att gå runt på Ekos julmarknad och titta. Lite farligt också;)

Gammelsmurfen har satt upp belysningen i Carporten. Lille TEB skall ju också ha fint.  

I hallen satte vi upp en liten söt julkrubba i porslin om vi köpt på en loppmarknad i år.  

Fick ett recept av Monica på en smarrig sockerkaka med riven mandel, russin och blockchocklad i och den bakte jag i dag.

Som pricken över i var det snö när vi vaknade i morse.  

Så underbart vackert, men mina leder börjar bråka givetvis.

Lille Thyko tåler inte heller kyla särskilt bra, när han o husse varit ute i dag fick han frossa och var så olycklig ända tills snälla husse satte sig med honom i soffan och stoppade om Thyko en pläd. Efter en stunds skakande somnade han så gott. Thyko alltså;)

Arwin älskar snö, hon är som Kristers förra svarta hund Molly. Hon hoppade runt och tuggade i sig snö och älskade när man kastade snöbollar som hon fick fånga. HOn älskade vatten också, om man srputade med vattenslangen var hon överlycklig och försökte fånga vattnet.

MIn gamle Gustav gillade varken regn, vatten eller snö.

Vi lyssnade på adventsgudstjänsten på tv i morse och njöt. Helst hade jag velat åka till min egen kyrka, men kände att jag behövde vila och samtidigt fixa lite hemma. Sånt där man behöver vara två om också.

Sov minst en timma i eftermiddag, min älskade Gammelsmurf plockade undan efter maten och hängde upp en maskin tvätt samt gick en runda med Thyko medan Arwin och jag sov så gott.

Längtar till julen och till att få träffa mina barn och givetvis alla barn och barnbarn.

VI har börjat planera redan med kalkon och skinka och ansjoviskryddad sillfilé till Jansson. De gäller att vara ute i god tid med allt.

Är så tacksam för att trycket hållit sig någorlunda stabilt. Bara haft lite huvudvärk i helgen och känst mig ganska pigg. Inte haft ont i bröstet heller.


Av Victoria - 16 september 2012 17:34

Sagan om lille Svante.



Denna berättade min morfar, Sven Victor Andersson för mig när jag var liten.



Det var en gång för länge länge sedan en mycket gammal och sjuk man som hade tre söner. Han visste att han snart skulle dö och ville ge dom var sin sak. Han var en fattig bonde och hade inte så mycket att ge dom.

Han kallade in dom och sa till den äldste att du får ta torpet.

Till den näst yngste son sa han att du får ta hästen.

Så tittade han på sin yngsta son som hette Svante, till dig min käre son har jag inte nåt värdefullt att ge,.

Svante som var den av sönerna som verkligen älskade sin far snyftade och sa att det gjorde inget. Fadern gav honom ett par tumvantar i skinn och sa att med dom på skulle han klara vad som helst i världen.

Bröderna som var mycket större och starkare än lille Svante hånskrattade och retade honom.

Det dom inte visste var att det inte var några vanliga tumvantar. Dom var förtrollade.

Så fort begravningen var över så sa bröderna till Svante att dom inte ville ha honom kvar på torpet längre för dom hade inte plats för honom. Dom tänkte gifta sig och då blev det för trångt sa dom.


Så Svante gick i väg med sina tumvantar som han ärvt efter sin far.

Han hade fått en liten bit bröd och en flaska vatten med sig som matsäck.


Svante tyckte det var spännande att komma ut i världen och se sig omkring. Han saknade sin far, men bröderna tyckte han det var skönt att komma bort ifrån. Dom hade alltid retat honom och låtit honom få ta dom smutsigaste och tyngsta arbetsuppgifterna på gården. Var det något dom gjort fel så skyllde dom alltid på Svante. Fadern såg detta och försökte alltid ge Svante lättare uppgifter. Att han gav honom vantarna var nog för att han skulle klara sig bättre ute i världen än hemma på torpet med sina bröder.


Svante gick hela dagen och sov under en gran på natten. Nästa morgon åt han det sista av sin brödbit och hittade vatten i en bäck.


Han gick hela den dagen också tills han träffade på en lada där han sov. Nästa dag så fick han åka med en bonde som skulle till staden. Bonden såg att Svante var hungrig och trött och delade sin matsäck med pojken.


På kvällen kom dom till den stora staden där kungens slott låg, men det var fasligt vad alla människor var ledsna och upprörda. Alla stod och pratade i grupper och många kvinnor stod och grät förtvivlat.

Svante frågade vad som hänt och då berättade som att prinsessan hade blivit bortrövad av ett troll.

Många hade försökt finna prinsessan, men misslyckats. Alla kungens soldater hade försökt, men antingen dödats eller skrämts.


Kungen hade sagt att den som räddade prinsessan skulle få henne och halva kungariket.


Flera hade velat få prinsessan och halva kungariket, men antingen blivit bortskrämda av trollen eller blivit skrända så fort dom fått höra vad andra som försökt varit med om.


Svante tänkte bara på den stackars lilla prinsessan som var utlämnad till dom elaka trollen. Kungariket tänkte han inte alls på. Sådan var lille Svante, han tänkte mest på andra än på sig själv.


Han gick till slottet och träffade vakten som stod utanför porten. Vakten var alldeles förgråten för han tyckte om den lilla prinsesan som när hon var liten brukade få rida på hans stora stridshäst när han var vanlig soldat. Numera var han för gammal att vara ute i krig så han hade fått blivit vakt i stället.

När lille Svante kom fram och sa att han ville försöka rädda prinsessan så stirrade vakten på honom en stund och sedan började han skratta. Här hade stora starka soldater, mäktiga män och till o med adelsmän och prinsar försökt och så kommer denna unge magre pojke i trasiga kläder till fots och dessutom barfota och tror att han kan rädda prinsessan. Nä detta var för tokigt. Han skrattade så att hans kamrater kom ut och undrade vad som stod på. Vakten pekade på lille Svante och sa mellan skrattanfallen att han där, ha ha ha , tror att han, ha ha ha skall kunna ha ha ha rädda frust ha ha prinsessan. Svante skämdes och skulle precis smyga iväg när en stark barsk röst hördes. Vad är detta!!!!

Det var kungen som ville veta vad som hände. Varför skrattade man när hans lilla flicka var bortrövad!


Då förklarade vakten vad som hänt och pekade på Svante och sa att han ville försöka rädda prinsessan.

Kungen tittade på Svante och frågade är det sant?

Svante sa lite blygt då att – ers höghet jag vill försöka, kungariket bryr jag mig inte om, men jag vill rädda prinsessan-.

Kungen tittade en stund på honom och sa sedan till soldaterna. -ge pojken mat och en säng och i morgon skall han ha en bra häst och en rejäl matsäck med sig.

Vakten gapade förvånat och sa, -men ers höghet, titta på honom, hur skall han kunna?

Kungen svarade barskt, vem har hittills kunnat då?

Ers höghet sa Svante, jag vill ha en höst och lite bröd nu och så vill jag ge mig av meddetsamma.

Svante tänkte att den lilla prinsessan inte skulle behöva vara hos trollen längre än nödvändigt.

Han gav sig av meddetsamma med en stor stark häst och en hel brödlimpa som var alldeles nybakat och doftade ljuvligt, men Svante gav sig inte tid att äta, han ville skynda sig till storskogen.

Han red nästan hela natten, då han kom till en lite bäck vilade han och lät hästen betaa av det saftiga gräset och dricka av vattnet. Själv drack han och åt lite bröd sedan vilade dom en stund. Fram på morgonen hörde han hur det prasslade i buskarna, han lyssnade och smög sig sakta fram till ett snår där han försökte tränga sig igenom.

Han kom på att han var långt inne i storskogen där det var väldigt mörkt och tätt med träd. Han hade som tur var bundit hästen och behövde inte tänka på den just nu. Han smög sig allt längre in i snåren. En jättestor sten låg framför honom och han hörde återigen ett prasslande, hasande och pustande ljud.

Det luktade konstigt som av våt jord och gammalt hö.

Han försökte ta sig runt stenen, men gav upp för det var för mycket snår och det prasslade för mycket och det kunde skrämma bort det som lät.

Han tog sig över stenen i stället och det var inte heller så lätt då han hasade tillbaka i bland på den fuktiga mossan.


När han till slut kom upp på krönet kunde han se över kanten och där fick han se en konstig figur släpande på ett dött får.


Figuren och fåret försvann just då in i en annan stor sten. Vad konstig tänkte Svante, inte kan man gå in i en sten heller.

Han hasade sig ner och smög bort till stenen och tittade noga på den. Där fanns inte någon ingång vad han kunde se, men han la sig ner och tittade på släpspåren på marken och då såg han att stegen gick bakom stenen. Där fanns en kant på stenen som sköt ut och dolde en gång på baksidan av stenen som man inte såg från det hållet som Svante kom ifrån.


Svante funderade på om han skulle hämta hästen, men tänkte att det var lika bra den stod där den var. Här var för mycket snår och taggiga buskar. Svante smög sig in i den trånga gången och kom fram till en liten glänta där det låg ett litet stenhus. Just nu började det ryka i skorstenen

och antagligen skulle den där varelsen laga frukost.

Svante smög sig fram till ett av fönstren och kikade försiktigt in. Det han fick se höll på att få honom att skrika till. Där på golvet satt den stackars prinsessan fastbunden vid en stolpe och skalade potatis medan minst tio små trollungar klängde på henne. Dom petade henne i ögonen och drog henne i näsan och hängde i hennes långa hår som nu var alldeles tovigt och trassligt.


Trollkärringen stod vid spisen och hade stoppat hela fåret med hår och allt i den största gryta Svante någonsin sett.

Svante funderade på hur han skulle kunna befria den stackars prinsessan.

Han tittade på spisen och på skorstenen och så fick han en idé. Han tog och letade upp en stor sten som han försökte lyfta, men den var jättetung. Då kom han ihåg sin fars vantar, Hm! Dom skyddade i alla fall händerna tänkte han och satte dom på sig. Fadern hade ju dessutom sagt att med dom på kunde han klara vad som helst. Sagt o gjort han tog på sig dom och lyfte stenen som om den inte vägt något alls.

Svante blev förvånad, vad konstigt tänkte han.
Han skyndade sig upp på trollens tak med stenen. Han kikade ner i skorstenen och där fick han se trollkärringen stå över grytan och röra. Röken vällde nu ur skorstenen så Svante började hosta. Aj då nu tittade trollkärringen upp och skrek, men just då släppte Svante ner stenen och den träffade trollkärringen i huvudet så hon föll rakt ner i grytan.

Trollbarnen blev alldeles tokiga och sprang runt och skrek när Svante kom in i stugan, men han sprang bara fram och slet av repet som höll fast prinsessan. Hon var så svag av svält och törst att hon inte kunde ta sig upp själv. Den maten som trollen åt kunde ju inte någon människa äta. Inte om man inte ville bli sjuk i magen. Svante såg att det stod en skål med ödlor och grodor bredvid henne som trollen fösökt ge henne, men hon kunde inte äta av detta.

Svante lyfte upp prinsessan som om hon inte vägt mer än en nyfödd kattunge. Med sin fars tumvantar kunde han tydligen lyfta vad som helst.


Han gick samma väg tillbaka fast när han kom till stora stenen valde han att gå runt omkring för det var lättare när han bar på prinsessan.


Trollkärringen hade fått hjälp av sina barn att ta sig loss från grytan och kom hasande och skumpande efter dom. Trollungarna som hade tyckt om att leka med prinsessan skrek och ropade på sitt trollspråk att hon skulle komma tillbaka.


Svante kom fram till hästen och slängde upp prinsessan på den och hoppa själv efter. Dom satte av i full fart så gott det gick i den täta skogen. Trollen kom i alla fall inte efter dom längre, dom förstod väl att dom inte kunde hinna i fatt.

Svante tängkte att det var skönt att trollkärringen hade överlevt och kunde ta hand om sina små barn.


När Svante och prinsessan kom ut ur skogen tog han fram brödet och vattnet så prinsessan fick äta o dricka. Hon tog tacksamt emot vattnet allra först för hon var rejält törstig. Sedan åt hon av det goda brödet och därefter drack hon mer vatten. När dom var klara så red´dom tillbaka till slottet.

Dom kom fram sent på eftermiddagen och kungen satt tänkte på sin lilla dotter som var det enda barn han hade. Drottningen hade dött för många år sedan när prinsessan var liten flicka och han kände sig så fruktansvärt ensam där han satt i den stora salen.

Då hörde han rop och skratt utifrån gården, när han kom fram till balkongen mot slottsgården fick han se sin dotter på hästen med Svante som försiktigt höll henne i famnen där hon sov. Hennes klänning var söndrig och smutsig och håret i en enda stor tova, men hon levde i alla fall och det var det viktigaste.


När Svante och prinsessan kommit in i slottet så sa kungen att nu måste Svante stanna några dagar så dom fick lära känna honom. Jo då sa Svante, men jag vill inte ha något för att jäg räddat prinsessan.

Ja ja sa kungen det ordnar sig nog och lóg.


Svante fick ett fint sovrum och nya kläder och massor av mat så mycket han orkade äta.


Andra dagen så frågade kungen hur Svante trivdes på slottet och han sa att det var fint men att han längtade efter något att göra. Hm, sa kungen då, kan du inte arbeta hos mig och hjälpa mig styra landet? Jag börjar bli gammal och trött. Dessutom tycker du väl om prinsessan?


Jo sa Svante då, det gör jag och så rodnade både han och prinsessan för dom hade börjat tycka mycket om varandra.

Svante funderad lite och sa att om han gifte sig med prinsessan så ville han inte ha halva kungariket utan bara henne. Däremot kunde han hjälpa till med att styra landet.

Jo det kunde väl gå¨an sa kungen och tänkte att det var en ovanlig ung man. Dom flesta hade sagt jag till halva kungariket och helst velat ha hela också.


Jo Svante var en ovanlig ung man, rättvis och ärlig och tänkte i första hand på andras väl och ve.

Det märktes på hur landet sköttes också, människorna i det lilla kungariket trivdes och mådde bra. Ingen behövde svälta eller behövde vara hemlös. Alla barn fick gå i skola och ingen behövde frysa.

Svante och prinsessan fick 4 barn och alla var lika goda osjälviska och snälla människor som Svante och prinsessan var.

Kungen behövde aldrig mer känna sig ensam i sitt stora slott.


Svantes bröder blev väldigt förvånade när dom blev bjudna på bröllop i Kungens slott och upptäckte att det var deras lillebror som gifte sig med prinsessan och att det var deras lillebror som dom hånat och retat som befriat prinsessan från trollen.


Ja ungefär så här var den sagan som min morfar berättade för mig när jag var liten. Om den var inte var exakt så här det kan jag inte hjälpa för det var många år sedan och jag kommer inte i håg allt.

Det där med dom fyra barnen har jag själv hittat på, men jag täntke på den ensamma kungen:)




Victoria Book




Av Victoria - 15 augusti 2012 06:56

Katter är speciella, dom är inte som hundar. Vill inte en katt bli fotad så vill den inte. En hund kan man få att sitta stilla i alla fall en liten stund, men inte en katt. Dom har sin egen vilja och är envisa samtidigt som dom är så gulliga så man kan inte bli sur på dom.

  Men matte då, stör mig inte jag kollar ju på vädret!


  Fy du bländar mig med blixten.


  Okej då! jag får väl ställa upp, visst är jag stilig.


  Fota från denna sidan är du snäll, så min ädla stiliga profil syns.


  Förstår hur fotomodeller känner sig, pust behöver en paus NU!


  Nähä! Nu vill jag inte va med längre, hallå! Var är mitt gage? Lite tonfisk kanske? Ähum nä var tar du vägen MATTE!! Det ligger en svältande katt här som behöver tonfisk!!!!!!!Hallåååå!!! Jag menar MJAUUUUUU!!!!



Av Victoria - 8 juli 2012 15:31

I fredags åkte jag till Karlskrona för att hälsa på barn och barnbarn samt hennes andra familj.

Lite svårt att förklara, men en del barn har kanske både en två och tre familljer. Många syskon, 2 pappor och 2 mammor och flera farmödrar och mormödrar osv. Ganska praktiskt för det finns ju alltid någon som har tid och ork att engagera sig i en liten livlig gladlynt nyfiken 5 åring.

Jag kom till Karlskrona och blev mött först av min älskade lilla dotter. Sedan efter en stund kom min älskade äldste son och mitt lilla älskade barnbarn Wylie.

Vi gick till Mac Donalds. Där har jag inte varit på evigheter och där såg så slitet och otrevligt ut sist, men nu var där jättejättefint.

Hoglands park var uppsnofsat och såg så trevligt ut. Snäckan där man hört o sett många uppträda höll dom på att renovera.   Detta är snäckan.


  Detta är Hoglands park, en del i alla fall. Där kan man köpa färdigkokta blekingekroppkakor eller kaffe eller glass.


  Jag och Wylie.


  Kalle, min älskade yngste son har nyligen flyttat in i sin lägenhet. Förut hade han en minietta, men nu håller han på att inreda denna nyrenoverade tvåa med stor härlig balkong.


 

Wylie fick ett dockskåp av Tess o Jonas och Krister o jag köpte ena delen till kösinredningen och Kalle köpte köksmöbler och Monica lampor samt Inge husdjur o liknande. Hon hade fått badrum och sovrum samt baby o familj osv osv av alla dom andra.

Tess hade gjort en jättegod paj och sedan bakat en dinosaurietårta. Pajen var så god och tårtan var farligt god:)

Wylie är tokig i dinosaurier och kan en massa namn på dom där odjuren. Hon har flera dinosaurier figurer och av fröken Sofie som har varit dagisfröken till Wylie och dessutom är en mycket kär god vän till familjen.

  Tårtan som Tess och Matilda gjort tillsammans.


  Här är pappa Inge och fröken Sofie.

 


Här sjungs det ja må hon leva.

Det var en jättetrevlig eftermiddag och det avslutades som förra året med ett dopp i polen.

Tuva och Wylie älskar att bada.

 


På kvällen nästan halv åtta gick mitt tåg, eller buss rättare sagt och den går till Karlshamn där tåget väntar. Pga banarbete.

På bussen var massor av fästande ungdomar som skulle av i Ronneby och i Ronneby var det massor av fästande ungdomar som skulle från Ronneby där det var Tosiga bonnadan. När vi äntligen kom till Kristianstad så var det Tivolirock där. När min buss till Åhus kom så var det massor av festande ungdomar som skulle från Kristianstad. Vilket gäng!!!!! Fulla mer eller mindre och någon hade spytt i bussen.

I Åhus mötte min älskade Gammelsmurf mig och när jag kom hem blev jag nästan omkullvält av Arwin som tydligen saknat mig.

Thyko kom och hälsade också för han gillar mig nog lite, men pappa var ju där och såg det så därför var det ett ganska svalt hälsande.

I dag den 8/7 har jag jobbat och det var så trevligt. Min älskade Gammelsmurf var med i kyrkan i dag. Ännu trevligare.

Det var så roligt att åka till Karlskrona fast det bara blev knappt ett dygn. Får försöka åka längre fram och vara där en dag extra så jag hinner med lite mer. Glömde fotografera spanska trappan med vattenfallet vid gamla Ristorgsbacken. Där har man gått många gånger och snubblat över stenarna. Nu är där så fint.

Borgmästargatan är gågata nu, vilket är skönt.





Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se