Direktlänk till inlägg 16 september 2012

Denna sagan läste min morfar för mig när jag var liten.

Av Victoria - 16 september 2012 17:34

Sagan om lille Svante.



Denna berättade min morfar, Sven Victor Andersson för mig när jag var liten.



Det var en gång för länge länge sedan en mycket gammal och sjuk man som hade tre söner. Han visste att han snart skulle dö och ville ge dom var sin sak. Han var en fattig bonde och hade inte så mycket att ge dom.

Han kallade in dom och sa till den äldste att du får ta torpet.

Till den näst yngste son sa han att du får ta hästen.

Så tittade han på sin yngsta son som hette Svante, till dig min käre son har jag inte nåt värdefullt att ge,.

Svante som var den av sönerna som verkligen älskade sin far snyftade och sa att det gjorde inget. Fadern gav honom ett par tumvantar i skinn och sa att med dom på skulle han klara vad som helst i världen.

Bröderna som var mycket större och starkare än lille Svante hånskrattade och retade honom.

Det dom inte visste var att det inte var några vanliga tumvantar. Dom var förtrollade.

Så fort begravningen var över så sa bröderna till Svante att dom inte ville ha honom kvar på torpet längre för dom hade inte plats för honom. Dom tänkte gifta sig och då blev det för trångt sa dom.


Så Svante gick i väg med sina tumvantar som han ärvt efter sin far.

Han hade fått en liten bit bröd och en flaska vatten med sig som matsäck.


Svante tyckte det var spännande att komma ut i världen och se sig omkring. Han saknade sin far, men bröderna tyckte han det var skönt att komma bort ifrån. Dom hade alltid retat honom och låtit honom få ta dom smutsigaste och tyngsta arbetsuppgifterna på gården. Var det något dom gjort fel så skyllde dom alltid på Svante. Fadern såg detta och försökte alltid ge Svante lättare uppgifter. Att han gav honom vantarna var nog för att han skulle klara sig bättre ute i världen än hemma på torpet med sina bröder.


Svante gick hela dagen och sov under en gran på natten. Nästa morgon åt han det sista av sin brödbit och hittade vatten i en bäck.


Han gick hela den dagen också tills han träffade på en lada där han sov. Nästa dag så fick han åka med en bonde som skulle till staden. Bonden såg att Svante var hungrig och trött och delade sin matsäck med pojken.


På kvällen kom dom till den stora staden där kungens slott låg, men det var fasligt vad alla människor var ledsna och upprörda. Alla stod och pratade i grupper och många kvinnor stod och grät förtvivlat.

Svante frågade vad som hänt och då berättade som att prinsessan hade blivit bortrövad av ett troll.

Många hade försökt finna prinsessan, men misslyckats. Alla kungens soldater hade försökt, men antingen dödats eller skrämts.


Kungen hade sagt att den som räddade prinsessan skulle få henne och halva kungariket.


Flera hade velat få prinsessan och halva kungariket, men antingen blivit bortskrämda av trollen eller blivit skrända så fort dom fått höra vad andra som försökt varit med om.


Svante tänkte bara på den stackars lilla prinsessan som var utlämnad till dom elaka trollen. Kungariket tänkte han inte alls på. Sådan var lille Svante, han tänkte mest på andra än på sig själv.


Han gick till slottet och träffade vakten som stod utanför porten. Vakten var alldeles förgråten för han tyckte om den lilla prinsesan som när hon var liten brukade få rida på hans stora stridshäst när han var vanlig soldat. Numera var han för gammal att vara ute i krig så han hade fått blivit vakt i stället.

När lille Svante kom fram och sa att han ville försöka rädda prinsessan så stirrade vakten på honom en stund och sedan började han skratta. Här hade stora starka soldater, mäktiga män och till o med adelsmän och prinsar försökt och så kommer denna unge magre pojke i trasiga kläder till fots och dessutom barfota och tror att han kan rädda prinsessan. Nä detta var för tokigt. Han skrattade så att hans kamrater kom ut och undrade vad som stod på. Vakten pekade på lille Svante och sa mellan skrattanfallen att han där, ha ha ha , tror att han, ha ha ha skall kunna ha ha ha rädda frust ha ha prinsessan. Svante skämdes och skulle precis smyga iväg när en stark barsk röst hördes. Vad är detta!!!!

Det var kungen som ville veta vad som hände. Varför skrattade man när hans lilla flicka var bortrövad!


Då förklarade vakten vad som hänt och pekade på Svante och sa att han ville försöka rädda prinsessan.

Kungen tittade på Svante och frågade är det sant?

Svante sa lite blygt då att – ers höghet jag vill försöka, kungariket bryr jag mig inte om, men jag vill rädda prinsessan-.

Kungen tittade en stund på honom och sa sedan till soldaterna. -ge pojken mat och en säng och i morgon skall han ha en bra häst och en rejäl matsäck med sig.

Vakten gapade förvånat och sa, -men ers höghet, titta på honom, hur skall han kunna?

Kungen svarade barskt, vem har hittills kunnat då?

Ers höghet sa Svante, jag vill ha en höst och lite bröd nu och så vill jag ge mig av meddetsamma.

Svante tänkte att den lilla prinsessan inte skulle behöva vara hos trollen längre än nödvändigt.

Han gav sig av meddetsamma med en stor stark häst och en hel brödlimpa som var alldeles nybakat och doftade ljuvligt, men Svante gav sig inte tid att äta, han ville skynda sig till storskogen.

Han red nästan hela natten, då han kom till en lite bäck vilade han och lät hästen betaa av det saftiga gräset och dricka av vattnet. Själv drack han och åt lite bröd sedan vilade dom en stund. Fram på morgonen hörde han hur det prasslade i buskarna, han lyssnade och smög sig sakta fram till ett snår där han försökte tränga sig igenom.

Han kom på att han var långt inne i storskogen där det var väldigt mörkt och tätt med träd. Han hade som tur var bundit hästen och behövde inte tänka på den just nu. Han smög sig allt längre in i snåren. En jättestor sten låg framför honom och han hörde återigen ett prasslande, hasande och pustande ljud.

Det luktade konstigt som av våt jord och gammalt hö.

Han försökte ta sig runt stenen, men gav upp för det var för mycket snår och det prasslade för mycket och det kunde skrämma bort det som lät.

Han tog sig över stenen i stället och det var inte heller så lätt då han hasade tillbaka i bland på den fuktiga mossan.


När han till slut kom upp på krönet kunde han se över kanten och där fick han se en konstig figur släpande på ett dött får.


Figuren och fåret försvann just då in i en annan stor sten. Vad konstig tänkte Svante, inte kan man gå in i en sten heller.

Han hasade sig ner och smög bort till stenen och tittade noga på den. Där fanns inte någon ingång vad han kunde se, men han la sig ner och tittade på släpspåren på marken och då såg han att stegen gick bakom stenen. Där fanns en kant på stenen som sköt ut och dolde en gång på baksidan av stenen som man inte såg från det hållet som Svante kom ifrån.


Svante funderade på om han skulle hämta hästen, men tänkte att det var lika bra den stod där den var. Här var för mycket snår och taggiga buskar. Svante smög sig in i den trånga gången och kom fram till en liten glänta där det låg ett litet stenhus. Just nu började det ryka i skorstenen

och antagligen skulle den där varelsen laga frukost.

Svante smög sig fram till ett av fönstren och kikade försiktigt in. Det han fick se höll på att få honom att skrika till. Där på golvet satt den stackars prinsessan fastbunden vid en stolpe och skalade potatis medan minst tio små trollungar klängde på henne. Dom petade henne i ögonen och drog henne i näsan och hängde i hennes långa hår som nu var alldeles tovigt och trassligt.


Trollkärringen stod vid spisen och hade stoppat hela fåret med hår och allt i den största gryta Svante någonsin sett.

Svante funderade på hur han skulle kunna befria den stackars prinsessan.

Han tittade på spisen och på skorstenen och så fick han en idé. Han tog och letade upp en stor sten som han försökte lyfta, men den var jättetung. Då kom han ihåg sin fars vantar, Hm! Dom skyddade i alla fall händerna tänkte han och satte dom på sig. Fadern hade ju dessutom sagt att med dom på kunde han klara vad som helst. Sagt o gjort han tog på sig dom och lyfte stenen som om den inte vägt något alls.

Svante blev förvånad, vad konstigt tänkte han.
Han skyndade sig upp på trollens tak med stenen. Han kikade ner i skorstenen och där fick han se trollkärringen stå över grytan och röra. Röken vällde nu ur skorstenen så Svante började hosta. Aj då nu tittade trollkärringen upp och skrek, men just då släppte Svante ner stenen och den träffade trollkärringen i huvudet så hon föll rakt ner i grytan.

Trollbarnen blev alldeles tokiga och sprang runt och skrek när Svante kom in i stugan, men han sprang bara fram och slet av repet som höll fast prinsessan. Hon var så svag av svält och törst att hon inte kunde ta sig upp själv. Den maten som trollen åt kunde ju inte någon människa äta. Inte om man inte ville bli sjuk i magen. Svante såg att det stod en skål med ödlor och grodor bredvid henne som trollen fösökt ge henne, men hon kunde inte äta av detta.

Svante lyfte upp prinsessan som om hon inte vägt mer än en nyfödd kattunge. Med sin fars tumvantar kunde han tydligen lyfta vad som helst.


Han gick samma väg tillbaka fast när han kom till stora stenen valde han att gå runt omkring för det var lättare när han bar på prinsessan.


Trollkärringen hade fått hjälp av sina barn att ta sig loss från grytan och kom hasande och skumpande efter dom. Trollungarna som hade tyckt om att leka med prinsessan skrek och ropade på sitt trollspråk att hon skulle komma tillbaka.


Svante kom fram till hästen och slängde upp prinsessan på den och hoppa själv efter. Dom satte av i full fart så gott det gick i den täta skogen. Trollen kom i alla fall inte efter dom längre, dom förstod väl att dom inte kunde hinna i fatt.

Svante tängkte att det var skönt att trollkärringen hade överlevt och kunde ta hand om sina små barn.


När Svante och prinsessan kom ut ur skogen tog han fram brödet och vattnet så prinsessan fick äta o dricka. Hon tog tacksamt emot vattnet allra först för hon var rejält törstig. Sedan åt hon av det goda brödet och därefter drack hon mer vatten. När dom var klara så red´dom tillbaka till slottet.

Dom kom fram sent på eftermiddagen och kungen satt tänkte på sin lilla dotter som var det enda barn han hade. Drottningen hade dött för många år sedan när prinsessan var liten flicka och han kände sig så fruktansvärt ensam där han satt i den stora salen.

Då hörde han rop och skratt utifrån gården, när han kom fram till balkongen mot slottsgården fick han se sin dotter på hästen med Svante som försiktigt höll henne i famnen där hon sov. Hennes klänning var söndrig och smutsig och håret i en enda stor tova, men hon levde i alla fall och det var det viktigaste.


När Svante och prinsessan kommit in i slottet så sa kungen att nu måste Svante stanna några dagar så dom fick lära känna honom. Jo då sa Svante, men jag vill inte ha något för att jäg räddat prinsessan.

Ja ja sa kungen det ordnar sig nog och lóg.


Svante fick ett fint sovrum och nya kläder och massor av mat så mycket han orkade äta.


Andra dagen så frågade kungen hur Svante trivdes på slottet och han sa att det var fint men att han längtade efter något att göra. Hm, sa kungen då, kan du inte arbeta hos mig och hjälpa mig styra landet? Jag börjar bli gammal och trött. Dessutom tycker du väl om prinsessan?


Jo sa Svante då, det gör jag och så rodnade både han och prinsessan för dom hade börjat tycka mycket om varandra.

Svante funderad lite och sa att om han gifte sig med prinsessan så ville han inte ha halva kungariket utan bara henne. Däremot kunde han hjälpa till med att styra landet.

Jo det kunde väl gå¨an sa kungen och tänkte att det var en ovanlig ung man. Dom flesta hade sagt jag till halva kungariket och helst velat ha hela också.


Jo Svante var en ovanlig ung man, rättvis och ärlig och tänkte i första hand på andras väl och ve.

Det märktes på hur landet sköttes också, människorna i det lilla kungariket trivdes och mådde bra. Ingen behövde svälta eller behövde vara hemlös. Alla barn fick gå i skola och ingen behövde frysa.

Svante och prinsessan fick 4 barn och alla var lika goda osjälviska och snälla människor som Svante och prinsessan var.

Kungen behövde aldrig mer känna sig ensam i sitt stora slott.


Svantes bröder blev väldigt förvånade när dom blev bjudna på bröllop i Kungens slott och upptäckte att det var deras lillebror som gifte sig med prinsessan och att det var deras lillebror som dom hånat och retat som befriat prinsessan från trollen.


Ja ungefär så här var den sagan som min morfar berättade för mig när jag var liten. Om den var inte var exakt så här det kan jag inte hjälpa för det var många år sedan och jag kommer inte i håg allt.

Det där med dom fyra barnen har jag själv hittat på, men jag täntke på den ensamma kungen:)




Victoria Book




 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Victoria - 1 augusti 2015 19:40

Det var jättelängesedan jag var här. Har varit så mycket annat att jag inte haft tid eller ro att skriva. Denna sommaren har varit ganska bra, varmt men inte en massa sol. Får så mycket klåda och sveda av solen. Inte roligt alls, människor tittar...

Av Victoria - 27 december 2013 17:29

Suck! Tittade mig lite extra noga i spegeln för några dagar sedan. HJÄLP!!! Jag är ju alldeles skrynklig i ansiktet!!!! Hur har detta gått till och när kom dom där rynkorna? Dom kan alltså inte bara kommit över en natt så därför har jag alltså inte...

Av Victoria - 10 januari 2013 19:21

Agneta i Nättraby. 1064-65     Jag bodde i Karlskrona i en lägenhet som mormor o morfar haft, men mamma och hennes man trivdes inte utan flyttade till Nättraby där han arbetade på pappersbruket (numera nedlagt) och även på en bondgård där dom f...

Av Victoria - 10 januari 2013 19:13

  Mormor o morfar kommer upp från Limhamn för att fira jul med oss. Jag var någonstans mellan 8 och 10 år då. Vi bodde några mil från Karlskrona på en plats som hette Nättraby. Min mamma och hennes man hyrde ett hus som tillhörde en stor gård. De...

Av Victoria - 2 december 2012 15:59

Här i Nyehusen har vi adventspytat i dag. Vi startade redan i går med att åka till Eko och införsakffa 2 små stjärnor till köksfönstren. Thyko har ju lagt beslag på ena fönstret där han ligger och spanar som en katt ungefär. Så där kan man inte ha nå...

Skapa flashcards